Konsten kan öppna världen – Porträtt av Eline Sigfusson

En man. Och helst en finne. Det var det de sade sig vara på utkik efter vid Nordiska kulturfonden, när en ställning som seniorrådgivare utlystes 2013. Eline Sigfusson var varken det ena eller det andra, men hon sökte ändå uppdraget – och fick det. I augusti 2013 bytte hon därmed sitt job som konsulent vid danska Kulturstyrelsen mot posten hos fonden. Med sig hade hon erfarenheter inom rådgivning, projektledning och kommunikation. Och så stod hon stadigt med båda benen i musikvärlden, vilket hon själv anser var avgörande för att jobbet blev hennes.

Fingertoppskänslan för konst var finslipad från barnsben, och konst inte bara något som hon har suttit och administrerat eller haft ett teoretiskt förhållande till. Hennes hjärta dunkar varmt för den. Och det har dunkat i takt med den sedan hon föddes, för Eline Sigfusson kommer från ett hem fullt av konst, musik och musiker. Hennes pappa, som kommer från en musikalisk familj, är cellist och musiker i Sønderjyllands Symfoniorkester. Eline spelade också violin som barn och sjöng i kör: ”Mitt barndomshem var starkt präglat av musikaliskt uttryck. Jag togs med på konserter, även som helt liten. Det var musik på hög nivå och med professionella artister. Jag fick en mycket tydlig upplevelse av konst redan då.”

Det låg i korten att Eline själv skulle gå musikens väg och bli sångare, men i stället sökte hon in på musikvetenskapen vid Köpenhamns universitet. Därefter följde en anställning som Promotion Manager på musikförlaget Edition Wilhelm Hansen, där hon arbetade tillsammans med några av tidens största komponister och följde deras skapandeprocesser på mycket nära håll. Därifrån övergick hon till ställningen vid Kulturstyrelsen och sedan alltså till Nordiska kulturfonden. Först som seniorrådgivare och därefter som vicedirektör.

Nordisk Kulturfond har sedan 1966 arbetat för att förstärka det kulturella samarbetet mellan Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige samt Färöarna, Grönland och Åland. Under sina åtta och ett halvt år vid Nordiska kulturfonden har Eline Sigfusson för sin del arbetat för att göra fonden tydligare, mer utåtvänd och mer proaktiv. ”Jag ville att vi skulle vara mer än bara ett förvaltningsorgan. Fonden skulle vara värdeskapande, inte bara ett kontor där vi satt och behandlade ansökningar,” säger Eline om sina visioner, som hon även inarbetade i den strategi hon stod i spetsen för och första gången presenterade för fondens styrelse 2019.

Kulturen är gränslös och ska fortsätta att vara det, ljöd det bland annat i strategin. ”Det har legat djupt i mig från starten, att även om fondens utgångspunkt är Norden, så är det Norden i sammanhang med resten av världen. Konsten är till sin natur gränslös. Det är fel att låsa in den. Vi ska inte bara operera nationellt. Vi ska skapa de bästa omständigheterna för internationell konstnärsmobilitet och konstnärlig frihet. Det är en viktig signal att sända från Norden: Att vi vill nå hela världen.”

Kort från tanke till handling

Med Eline Sigfusson stannar det inte bara vid ord och avsiktsförklaringar. Kollegorna beskriver henne som praktisk, driftig och initiativrik. Hon har inte långt från idé till handling, och med gott humör och stor energi får hon saker och ting att ske. Nordiska kulturfondens direktör Benny Marcel säger: ”Eline har många styrkor. En av dem är att hon samtidigt förhåller sig både strategiskt och operativt till de utvecklingsuppgifter som hon står i spetsen för. Eline bemästrar konsten att vara arkitekt och hantverkare samtidigt.”

Benny Marcel framhäver också att Eline har förmågan och den kreativa begåvningen att få en lokal aktör att känna och förstå, att denna ingår i ett större betydelseskapande sammanhang. Det har förstärkt fondens möten med olika aktörer på lokal, regional, nationell och global nivå, som arbetar med nordiskt kultursamarbete. ”Eline har i samspel med kollegorna i fonden – och med stor förståelse för styrelsens framsynta riktlinjer – skapat balans i fondens arbete och bidragit till att göra det möjligt för Nordiska kulturfonden att vara helt i framkant.”

Det är inte enbart i kraft av hennes arbete i fonden som Eline Sigfussons historia har vävts samman med Norden och nordisk konst. På kyrkogården i Reykjavik ligger hennes farfars far – den isländske kompositören Sigfús Einarsson – begravd: ”Min farfars far komponerade musik, skrev psalmer, undervisade, grundade flera körer och medverkade till att forma kulturlivet på Island. När jag letade efter hans grav och berättade att jag var hans barnbarns barn, blev jag mött med respekt och stor glädje. Han gifte sig med en danska, och senare flyttade min farfar till Danmark för att gå på Det Kgl. Musikkonservatorium. Jag tror att han skulle ha varit glad över det arbete som jag gör,” säger hon och fortsätter: ”Vi nordiska folkslag har en kärna i Norden – en gammal och djupgående gemenskap, som gör att vi kan bli större tillsammans. Det är fantastiskt. Men det får inte göra oss självgoda och passiva. Vi får inte bli för inåtskådande och nordiskt nationalistiska. Vi får inte stänga och låsa in oss själva i det nordiska. Vi ska fråga oss själva hur Norden kan utveckla sig i samarbete med resten av världen. Det är det som är det verkligt intressanta.”

Nya vägar för konsten och kulturen

Eline Sigfusson vill bredda konsten och överskrida inte bara de internationella gränserna, utan även gränserna mellan innanförskapet och utanförskapet – två begrepp myntade för detta ändamål. ”Det finns en massa konst som vi inte ser, och som inte fångas upp av de etablerade systemen. Det finns kulturella entreprenörer som arbetar konstnärligt, och konstnärer som kanske agerar inom det sociala området eller i hälsovårdssystemet. De är inte med i innanförskapet, men dem ska vi få fatt i. Jag har arbetat mycket för att göra fonden mer riskvillig till fördel för konsten. Det är inte många som vågar stötta något som kanske ännu bara är på intentionsplanet, men vi beslöt i fonden att vi vill vara föregångare. För om vi gör det, följer kanske andra vårt exempel i hopp om att få flera konstnärer inbjudna innanför,” säger hon.

Konsten och konstnärerna ska ha de bästa möjliga betingelserna, anser Eline Sigfusson. Gränser ska nedmonteras. Vanetänkande, slutna klubbar och paragrafrytteri ska avskaffas. Eline Sigfusson vill ha extrem öppenhet och stötta förutsättningarna för att konsten kan bredda sig. ”Om konsten och kreativiteten gör vår värld större, varför blir konstnärernas och kulturinstitutionernas rörelseutrymme hela tiden mindre?” frågar Eline Sigfusson på webbplatsen för tankesmedjan Anordic, som är det projekt hon ska ta itu med efter Nordiska kulturfonden – konstens första nordiska tankesmedja för kunskap, debatt och handling.

Det finns något med tiden och konstens roll i samhället som kräver nytänkande, säger hon: ”Traditionellt har konsten spelat en viktig roll för uppbyggnaden av samhället, men nu är den mer av ett redskap, en konkurrensparameter, något vi använder för att locka turister. Vi har en kulturpolitik som ofta i slutändan handlar om effektivitet och mätbara parametrar. Vi har skapat alla möjliga tunga system runt konsten, och vi vill kunna mäta den. Men det kan man inte, och därför skärs det i stödet till den.”

Ett av Eline Sigfussons mål för Anordic är att uppfinna ett nytt sätt att tala om konst på och andra enheter att mäta den i och att föra konstvärldens praxis och den politiska verkligheten närmare varandra: ”Vi ska inte enbart dokumentera med siffror. Siffror är bakåtriktade – något som har skett. Siffror kan inte beskriva det som kommer att ske. Vi ska vara okonventionella och vi ska ruska om i kulturpolitiken, så den blir relevant för vår tids konst och konstnärer.” 

Passion är det första ord som dyker upp hos Eline Sigfusson när man frågar om hennes arbete. Och även det första man tänker på när man hör henne tala om det. Hon är känd för sin iver och entusiasm, och hon är konstnärernas ambassadör i en värld som inte alltid agerar på deras premisser. Hon vet det, för hon känner deras värld inifrån: ”Jag har hela mitt liv sett konstnärer arbeta ihärdigt med sina verk. Oändlig koncentration och pyttesmå finesser i timmar, dagar, veckor, år. Vi har en förväntning på att de här konstnärerna också ska vara uppsökande och utåtvända. Det tycker jag att är fel. Det är systemen som ska vara sådana.”

Om någon skulle hitta på att säga att konst och kultur är tråkigt, virvlar Eline genom lokalen och avlägsnar alla eventuella spår av damm. Konsten är levande, väsentlig och nödvändig för oss människor, anser hon: ”Konsten erbjuder ett reflektionsrum. Den kan utvidga vår horisont och bjuda in oss i en oväntad gemenskap med människor från andra sidan av jordklotet. Den kan visa oss något som vi inte väntade oss att se. Helt i motsats till exempelvis Facebook, där vi presenteras med det vi redan gillar och känner i förväg. Konsten kan även peka in i framtiden, eftersom den konstant experimenterar och ifrågasätter det etablerade. Den kan erbjuda oss ett nytt sätt att gå ut i världen på och visa oss andra handlingssätt. Alla borde uppleva konsten. Konsten kan öppna världen.”

Av Signe Wulff